Hästen Gun rehabiliteras efter att varit sjuk i EHV-virus

Nu är vår anläggning äntligen öppnad igen efter en lång och tung vinter och vår som präglats av kriget mot EHV-viruset. Det var en härlig känsla när vi, personal, hästägare och medlemmar tillsammans under en helg skrubbade rent och sanerade stallet inför öppnandet. Alla grimmor, grimskaft, borstar m.m. skötselsaker slängdes, hästar badades och så kunde vi hänga upp de nya fina grimmorna och skötselväskorna som skänkts till ridskolehästarna.

Vi gläds åt att stall och ridhus åter sjuder av liv och det planeras för allehanda aktiviteter i vår klubb. Samtidigt har vi en handfull hästar, däribland Gun, som fortfarande känner av efterdyningarna av EHV-viruset och där orken och rörelserna ännu inte kommit tillbaka till ursprunglig nivå. Så där återstår en hel del rehab-träning, men med hjälp av tålamod, tid, och duktig sjukgymnast håller vi hoppet uppe att så småningom få dem helt återställda.

Vardag och rehabilitering av hästarna

Gun får tillsammans med Torden och den vite krigaren Albin, kontinuerligt varm gröt med Nutrolin® HORSE Sport. De är så inkörda med rutinen, så en dag när jag i hastigheten glömt ha i oljan i gröten fick jag en mycket förebrående blick av gentlemannen Torden. Han väntade resolut med att börja äta tills jag åtgärdat misstaget.

För er som undrar vad jag menar med rehab-träning så är det förstås individuellt anpassat för varje häst, men för Guns del innebär det att hon först och främst går ute hela dagar i hage. Sedan får helt enkelt dagsformen avgöra om vi går ut och går en promenad eller om det blir tömkörning eller longering i ridhuset. Vissa dagar är Gun väldigt pigg och dristar sig till och med att göra några glada bocksprång, medan andra dagar är hon lite tröttare.

Tömkörningen gör vi än så länge i skritt i några minuter där Gun bland annat får kliva över bommar, gå slalom mellan hinderstöd mm, fantasin får flöda för att göra övningarna lite omväxlande. Longeringen sker i max en minut i vardera varvet i trav och om dagsformen tillåter, lägger vi till lite galoppfattningar. Hela tiden får jag vara uppmärksam på de tecken Gun ger, så att vi inte riskerar att hon blir för trött och börjar släpa sina bakben.

Gun själv har en avslappnad inställning till träningen, så fort hon kommer in i ridhuset lägger hon sig pladask ner och rullar sig behagfullt från sida till sida med en liten paus där hon ligger en stund och tittar i taket – som om det var yoga vi skulle in och göra. Sedan reser hon sig upp, ruskar på sig och kliver lugnt fram till mig som om hon ville säga ”nu kan vi börja med det du ville vi skulle göra”.

Gun får extra omsorg efter att hon skadat sig ute i hagen

I skrivande stund har vi dock fått göra en liten paus med träningen för Gun har skadat sig, hur det gått till vet vi inte riktigt, men något har hänt i hagen med svullnad och sår på bakbenen som resultat. Hon ser ut som ett lapptäcke med alla sina kompresser, men hon är inte halt så hon får gå i enskild hage och ut på promenader – och eftersom det också innebär en stunds bete av grönt gräs är hon mycket tillfreds med arrangemanget. Dessutom är hon den snällaste av snälla och står alldeles stilla när såren ska tvättas och läggas om, för att sedan genast skrapa med hoven och leva om när inte uppmärksamheten är riktad mot henne. Det kan konstateras att Gun under sin sjukdomsperiod blivit en mycket bortskämd dam.

Häromdagen fick jag frågan om jag någonsin ångrat att jag blev hästägare igen, efter allt jobb jag lagt ner på Gun för att sedan se det raseras av den neurologiska varianten av EHV-viruset. Tanken hade faktiskt inte slagit mig, så jag funderade en stund. Jag har fått så många härliga upplevelser med den här hästen, ridturer ensamma och i sällskap i skog och mark, ridlektioner och alla ensamma stunder i ett tomt ridhus med arbete på töm. Gun och jag känner varandra utan och innan vid det här laget och känslan när man möts av hennes välkomnande hummande är svårslagen. Så hur utgången än blir, om Gun blir helt återställd efter EHV-virusets härjningar eller inte, så är svaret nej – jag ångrar mig inte en sekund.

Bästa hälsningar från Katja och Gun på Skånsta Ryttare