Valackerna på rymmen hos Skånsta Ryttare

Veckorna har flugit iväg sedan det förra blogginlägget och man kan förledas att tro att det inte hänt något under tiden. Men så är alls icke fallet, när man har fyrbenta varelser omkring sig händer det nämligen något precis hela tiden, stora saker och små. Det är en konstant blandning av tragedi och komedi och jag brukar säga att man får utlopp för hela sitt känsloregister med den här livsstilen. Och ja, vi har gråtit över två hästar som vi tvingats säga farväl till av olika skäl och ja, vi har fått skratta och känna allt annat däremellan även den senaste tiden. 

Valackerna styrde mularna mot kyrkan

Det hjälper också att vara utrustad med en god portion humor när man umgås med dessa fyrbenta individer. Som häromveckan när ridskolans valacker fick för sig att de borde vidareutbilda sig lite i traktens geografi och historia. Sagt och gjort, de klev helt enkelt igenom stängslet på det ställe där förmodligen en välvillig älg öppnat upp för dem och så gav de sig glatt ut på upptäcktsfärd i omgivningarna. Gamle Torden tog sin flocks önskan om förkovran på allvar och ledde dem säkert och tryggt längs landsvägen mot kyrkan där det mycket riktigt finns sevärda minnesmärken över tider som flytt, och kanske var det en och annan av busfröna som behövde be om syndernas förlåtelse också. Den intilliggande golfbanan bjöd dessutom på vidunderliga ytor att sträcka ut i galopp på. 

Att ett dylikt tilltag skulle passera obemärkt är förstås en omöjlighet och strax började telefoner att ringa och inslag i radion sändas ut om en stor flock hästar som dundrade fram, tillsynes med kyrkan som slutdestination. Det satte fart på stallpersonal och hästägare och med hjälp av tillströmmande allmänhet samt även några poliser kunde de glada pilgrimerna eskorteras i samlad tropp tillbaka till stallet. Den kvällen var det inte mycket fart på ridlektionerna och för Torden fick det bli vila i två veckor; men med tanke på den extra ransonen Nutrolin-olja och varm gröt varje dag och all extra omvårdnad med spa, fick det vara värt lite krämpor tycker han.

Hästen Gun lever livet

För Gun fortsätter tillvaron kretsa sig kring att se till att hålla mattiderna samt sin tjänarstab på tårna. Efter att både Jennifer och jag upplevt ett varsitt ridpass med hoppning där vi mest ägnat oss åt att försöka hålla oss kvar i sadeln på en frejdigt skuttande Gun, har vi ägnat oss mycket åt lydnadsövningar. Dvs vi har övat på att påminna Gun om att bromsen är ett viktigt instrument om man vill ta sig över hinder i ordnad form, vilket inte är lätt när man är en häst som är född till att hoppa och tycker det är roligast i hela världen. 

Förutom hoppning har vi sett att Gun tycker om barn och ser ut att trivas när dessa stallets yngsta trängs kring henne och vill klappa och hjälpa till att borsta och pyssla med henne. Det har fått mig att tänka på hur det var när jag själv var barn med brinnande hästintresse och det enda jag ville var att få vara med hästar. Ofta möttes jag dock av snorkiga människor kring hästarna och de kunde också vara rent av otrevliga. Jag glömmer aldrig en gubbe som svor åt mig när jag ville klappa hans häst. Därför var lyckan stor de gånger jag mötte snälla hästmänniskor, som på travstuteriet där jag som barn fick spendera två härliga sommarveckor. Där kom chefen varje förmiddag till stallet för att köra en häst och så ropade han på mig för att han sa sig behöva hjälp med att sela och spänna för hästen, och så tog vi varsin sida och tävlade om vem som skulle bli klar först. Hästskötarna svarade tålmodigt på alla mina frågor och spände för vagnar med två säten så att jag kunde följa med på träningsrundorna med hästarna. De människorna blev mina förebilder och jag kommer ihåg att jag lovade mig själv att om jag någonsin fick en egen häst skulle jag inte vara dum om något barn ville komma och klappa min häst – och med en häst som är så snäll som Gun är det plättlätt att hålla det löftet. 

Nu är det snart dags för veterinär- och sjukgymnastteamet att komma och göra en besiktning för att se hur hästarna som fick EHV mår nu, ett år efter virusutbrottet. Det kommer jag att berätta om i nästa blogginlägg.

Bästa hälsningar från Katja och Gun på Skånsta Ryttare